Expeditionen sedd ur Elias ögon – del 4, sista delen… Skavsår, magsjuka och tuppar…

”Inte långt kvar nu. En fot framför den andra, vänster, höger, vänster, höger.”

Efter berget var vi slitna. För att komma närmare vårt slutmål tog vi en annan väg ner än den vi tog upp. Detta resulterade i att de höjdmeter vi gått uppåt under fem dagars vandring gick vi istället ner på en dag. Fort och nästan utan vila. Våra knän tog stryk – framförallt mina och Alex .

P1030015

Första natten nedanför berget sov vi utanför byn Ampinahy. ”Hövdingen”, han som var byns äldste och han som bestämde, bjöd in oss på festmåltid i hans hem. De bjöd oss på ris, fisk och två olika sorters sprit. Dels ”betabet”, något som liknade mäsk, men var gjord på ett trädslag och den andra spriten var en som tillverkad på sockerrör – det är en underdrift att den var stark.

IMGP0843

 

IMGP0862

 

IMGP0869

 

Denna kväll och morgonen därefter gav mig mitt starkaste minne från resan. Inte på grund av spriten utan vad som följde. På kvällen såg Nicklas att hövdingen hade ett otäckt sår på båda sina fötter och fick mig att göra ett försök att ta mig an såret. På resan var jag sjukvårdsansvarig – en roll som passade mig alldeles utmärkt så jag brinner för att ta hand om människor. Jag är också utbildad undersköterska så denna roll föll sig naturligt. Jag insåg ganska snart att det inte skulle räcka med en ”behandling” för denna man, det var mycket som skulle till för att dessa sår skulle läka. Bland annat hade han blivit tvungen att börja använda skor, mjukgörande lotion och dagligen tvätta och byta omläggning på såren för att det långsiktigt skulle ge någon alls verkan. Detta skulle tyvärr inte kunna ske. Jag kunde inte göra mer och det fanns ingen annan där som skulle kunna göra det när jag åkt därifrån. Jag gjorde dock ett försök, mest av god vilja att visa vår tacksamhet till hövdingen och hans familj som tagit in oss i deras hem och försett oss med mat. Detta försök resulterade i att morgonen efter behandlingen hade ryktet om ”doktorn” spridit sig i byn och jag fick därför ha en form av mottagning i hövdingens bostad i ca två timmar där bybo efter bybo kom med sina sår och skavanker. Jag gjorde vad jag kunde och hade tid till, tyvärr alldeles för lite, mer hjälp måste ut till människorna på Madagaskar.

Vi skiljdes sedan från Falizara och hans medarbetare för att seda fortsätta vidare ensamma mot vårt slutmål, Ankify -staden i väst som hägrade framför oss. Kanske var det för att våra tankar var någon annanstans som resans kanske farligaste situation uppstod. Vi navigerade helt fel – och det big time. Vi hamnade ur kurs, trötta, slitna och med blickarna på ett annat ställe än där vi var. Vi hamnade längs en brant sluttning där det växte sly och vid slutet av sluttningen fanns ett stup som gick rakt ner i klipporna bredvid forsen. Hade vi tappat fotfästet hade vi farit ner mot en säker död och väldigt lite på vägen hade kunnat stoppa fallet. Som tur var kom vi ner till marken i stort sett hela och rena, endast med hundratals små rivsår längs våra armar, ben och ansikten. Det märktes på oss alla att att vi var tagna och något chockade efter de senaste timmarna som varit en svår, farlig och jobbig upplevelse.

IMGP0896

Efter en stund egen tid där vi samlat tankarna festade vi till det och tillagade den tupp som suttit bakpå min ryggsäck under hela dagen. Den var utsökt och vi återfick våra krafter, men vi var fortfarande vilse, vi visste inte var vi var. Tack vare Nicklas oerhörda kunskaper i navigering kunde vi morgonen därpå fortsätta på den rutt vi hade planerat att gå. Vi fortsatte västerut i flera dagar och började alltmer se tecken på civilisation. Vi träffade mer folk, djungeln blev till en stig som blev till en mindre väg som till slut blev någonting som liknade en grusväg. Snart såg vi enstaka bilar passera oss. Att motstå viljan att hoppa på första bästa bil, då vi efter fyra veckors tid dragit på oss skavsår, nageltrång och blåsor, var en tuff utmaning.

P1030086

Den första augusti åkte vi alla på magsjuka efter att vi ätit dåligt tillagade grillspett som vi köpte längs med vägen. Hela natten låg vi i våra tält och avlöste varandra i en grotesk form av spymaraton. Man kunde höra Alex kräkas och när han var klar och inte mer hunnit dra igen dragkedjan till tältet var det Nicklas som for ut ur tältet för att göra sitt, när han var klar var det min tur. Såhär pågick det hela natten. När vi vaknade dagen efter var vi helt tomma på energi och inte jätteglada. Vi fortsatte dock, utan negativ energi.

P1030065

Under dessa sista dagar innan vi nådde vårt mål fick vi utså ett annat sorts eldprov, det stannade nämligen folk med deras bilar konstant och erbjöd oss skjuts dit vi skulle. Vårt uppdrag var att gå, vilket vi sa till dem: ”Sorry! We have to go, it’s our mission. No merci! Allez !”. De som förstod oss tyckte med all sannolikhet vi var helt dumma I huvudet. Men vi var tvungna att genomföra vandringen helt till fots. Annars hade det varit ett misslyckande så vi fortsatte, till fots. En fot framför den andra.

Söndagen den tredje augusti anlände vi till vårt slutmål. Vi hade kommit fram till Ankify. Det var en så konstig känsla, jag lyckades inte processa vad som hade hänt eller vad vi gjort under de senaste 30 dagarna. Men i mål var vi och vi alla var väldigt glada. Vi hade den dagen lyckats med något ingen annan förr gjort. Korsat Madagaskar till fots, från öst till väst, en promenad på ca 50 mil. Vi blev likväl första svenskar att bestiga berget Maromokotro. Två prestationer vi alla är väldigt stolta över att ha lyckats med.

P1030093

Jag talar för oss alla tre när jag säger att vi inte hade klarat det utan varandra och våra sponsorer som gjort detta äventyr möjligt. Granitbiten tillsammans med MSR och Marmot som var vår huvudsakliga produkt-sponsor som försett oss med allt från kläder till tält. Helt suveräna prylar som verkligen hållit måttet på expeditionen. Sörmlands Sparbank som hjälpt oss möjliggöra detta. WWF som stöttat oss i projektet med personal på plats och som gett oss möjligheten att få se så mycket mer på plats. De gör skillnad, på riktigt.

Tack alla som har stöttat oss och jag är säker på att detta inte är det sista ni sett av oss.

Elias Sjöberg