Expeditionen sedd ur Elias ögon del 3 – Maromokotra

”Nu är vi långt hemifrån.”

-Elias Sjöberg.

Berget Maromokotro är ett extremt svårtillgängligt berg på 2890 meter över havet. Det finns väldigt lite information om berget eftersom att så få utomstående varit där. Ungefär tio utlänningar per år tar sig till toppen och av dessa är nästan alla forskare eller forskarstudenter. Att vi fick möjlighet att bestiga berget är mycket tack vare vårt samarbete med WWF och Madagascar National Parks, MNP. På grund av det tillträdesförbud som råder på berget var vi endast tillåtna att bestiga det om vi hade med oss en representant från någon av dessa organisationer. Vår representant hette Falizara och arbetade som fältagent hos WWF i regionen. En fantastiskt ödmjuk och trevlig man som vi hade många intressanta diskussioner med under vår färd mot berget. Han hade med sig 3 st medarbetare som hjälpte honom med hans packning och dessutom assisterade oss med navigeringen. Vi bar vår packning själva – det var ju en del av vårt uppdrag!

P1020255




Den 23 juli efter lunch lämnade vi Mangindrano där vi haft två nödvändiga vilodagar och påbörjade stigningen uppför berget. Berget har ett antal så kallade tabus (ett annat ord för lokalbefolkningens sedvänjor – vad man får göra och inte göra för att införarga andarna), bland annat är det förbjudet att vara i den omkringliggande regnskogen på tisdagar och som en gåva till anden som finns på berget, Aeris, ska man offra en vit höna på toppen. Vi fick bära med oss denna höna i 5 dagars tid.

P1020214

Vi hade inte rört oss långt denna dag innan vi slog läger vid den sista floden vi skulle se på länge. Denna flod visade sig vara en gudagåva. Falizara och hans bärare lyckades ur denna flod fånga både krabbor och grodor som vi åt med god aptit. Helt ärligt var det något av det godaste jag ätit. Kanske inte så mycket beroende på smaken utan mer därför att hela upplevelsen bidrog till känslan av att vara totalt levande och närvarande i nuet – vi åt vad naturen kunde erbjuda, vi sov runt en eld och vi umgicks med människor som levt i denna miljö hela sina liv – och deras förfäder hade gjort likaså. Upplevelsen av att klara sig själv, äta av vad naturen har att ge och att uppleva en sådan vacker natur var en unik erfarenhet jag önskar fler människor skulle få vara med om.

P1020205

P1020295

Efter ett tag började regnskogen nu bli tät på riktigt. För att komma fram fick nu macheten svingas från höger till vänster dagarna i ända. Vi såg bambun som efter varje machetehugg borde trillat längs sidorna av den nya stigen men som aldrig föll. Den omgärdande växtligheten var så tjock att inget hände med den när den höggs av och den liksom svävade i luften utan något att stå på. Våra kroppar slets, revs och slogs emot de vassa träden, kvistarna och taggarna. Överallt fick vi små sår och huden var blodig. Det var ett helvete att ta sig fram.

IMGP0564

IMGP0553

 

IMGP0555 IMGP0569

Vi var förbereda på att det skulle bli tufft men att vi ”bara” lyckades ta oss 4 km om dagen i denna terräng var svårt, inte bara fysiskt, utan likväl psykiskt. Vi hade som mest tagit oss 44 km på en dag innan vi kom in i denna täta regnskog och att nu fullkomligt krypa fram genom tät vegetation blev en omställning som hette duga och jag hann fundera mer än en gång på om maten vi hade med oss skulle räcka i händelse av en försening.Bambun skar sönder både våra kläder och vårt skinn. Blodet rann från massor av småsår över våra kroppar liksom svetten rann och gjorde oss så blöta som om vi hade doppat oss i Indiska Oceanen. Men framåt kom vi. Det som motiverade oss var inte minst det fantastiska ekosystemet. Kameleonter, lemurer och overkligt häftiga växter omgav oss och att få uppleva allting kändes som ett privilegium.

P1020172

P1020760

Efter 5 dagars vandring såg vi början på stigningen mot toppen. Vädret den dagen hade varit växlande och det var osäkert om vi skulle kunna komma upp denna dag. Efter 5 dagars vandring började nu också tisdagen att närma sig och då fick vi absolut inte vara kvar i regnskogen. Det hade blåst kraftigt under dagen och sikten var väldigt nedsatt. I samma stund vi kom upp på platån sprack vädret upp och fantastiskt nog gjorde solen oss sällskap. Den skänkte oss energi och vi visste att nu var det inte långt kvar tills vi gjorde något historiskt. Ingen av oss hade vågat nämna det men om vi skulle komma upp på toppen skulle vi troligtvis vara de första svenskarna som varit där. På eftermiddagen stod vi på insteget till toppen. Vår kollega från WWF, Falizara, hade i förväg berättat för oss att på berget var vi tvungna att visa respekt. Vi fick inte vara högljudda, vi fick inte ha huvudbonad på oss och vi fick varken fotografera eller filma vid den inledande ceremonin.

P1020512 P1020527

 

För att vi skulle få tillträde till berget skulle Falizara prata med de andar som sägs finnas där. Vi satte oss ned vid ett stort stenröse i anslutning till toppen. Nu fick vi inte säga någonting alls. Vi satte oss riktade som en pil mot strenröset. Falizara satt längst fram och med hög och tydlig stämma började han samtala med andarna samtidigt som han offrade bränt socker till dem. Efter ceremonin var vi välkomna att beträda toppen. Mot toppen gick vi. Det var nästan en högtidlig stämning inom gruppen och vi märkte på Falizara att de betydde mycket även för honom att få vara här. Maromokotro är en helig plats för Madagaskars befolking – få kommer någonsin att få besöka denna plats. Det kändes stort. På toppen stod vi tillslut och samma regler gällde där, inget onödigt oväsen. Stilla satt vi återigen och lyssnade på Falizara när han samtalade med andarna och offrade den vita hönan vi burit på under fem dagars tid.  Äntligen var toppen vår. På toppen fick jag en helt sjukt härlig känsla inom mig och vi omfamnade varandra. Vi tog våra toppbilder och försökte på bild föreviga den plats vi antagligen aldrig kanske kommer återse. Minnet vi har från toppen kommer vi aldrig att glömma. Vi var de första svenskarna på toppen av Madagaskars högsta berg, Maromokotro, gps:en stod på 2890 möh. Efter berget hade vi bara resten av resan kvar. Ca 15 mil kvar till västkusten. Inte pusta ut än, inte slappna av.

IMGP0551