Expedition sedd ur Elias ögon del 2 – Expeditionen börjar!

DEL TVÅ

”Packningen väger för mycket, vad kan vi klara oss utan?”

Nicklas Lautakoski

SÅ – Äventyret börjar!

Vi insåg i ett tidigt skede att vi hade för mycket packning med oss. Vi som hade planerat så väl kan man tycka. Men allt förändrades när vi väl var på plats. Information som inte fanns att hitta någonstans innan avfärd lärde vi oss själva på plats. En del av utrustningen var dubbel, viss utrustning var totalt meningslös.

Learning by doing. Ryggsäckarna vägde kring 30 kilo vid vandringens början. Denna insikt ledde till att vi under den första etappens vandring bantade våra packningar så mycket vi hade samvete till. För mig, Elias, var detta en svår uppgift och jag var inte alls bra på det. Tack och lov var Albin och Alex det. Efter varje dag som gick blev det lite lättare att gå, ryggsäckarna vägde mindre och blev därmed bekvämare och dessutom blev lokalbefolkningen rikare. Vi gav bort vårt fiskenät och en machete till några bönder som pekade ut vägen åt oss. Detta var utrustning som kunde betyda mycket för en familjs överlevnad i djungeln och vi möttes av handslag, leeden och många tack.

De första dagarna av vandring präglades av skavsår, regn, leriga vägar och massor av tropiska ormar. Första ormen såg vi bara efter två dagar, den var 3,5 meter lång. Efter en veckas vandring hade vi alla tappat räkningen för hur många vi sett.

Detsamma gällde spindlar. Vissa var stora som knytnävar och hängde mitt över den stig vi gick på. Desto längre vi gick, desto färre människor såg vi och floden vi följde blev smalare och mindre trafikerad. Det var tydligt att vi var på väg in i ödemarken – den riktiga vildmarken. !

Den 11 Juli, efter en veckas vandring var vi framme i ”staden” Andapa. En stad med en bensimack, ett Folkets Hus, ett hotell och massor av folk som bodde i skjul, skjul som i mångt och mycket utgjorde staden.

Hela staden drevs av ett stort dieselaggregat som var i drift mellan 06-23 på dagarna. Svart tung rök färgade luften svart ovanför aggregathuset. Det var i denna stad vi tog vår tillflykt undan den första veckan i regnskogen och här hade vi vår första vilodag. Vår WWF-kontakt Manantsoa mötte oss på vårt hotell och vi började tillsammans planera vår vistelse i staden och även vår kommande rutt mot västkusten.

Den 13 Juli fortsatte vi vår vandring mot ett av WWF:s jordbrukssamfund där vi skulle besöka en så kallad CBO ,”Community Based Organisation”. Det är ett samfund som WWF har grundat och denna lokala organisation ser till att ingen illegal verksamhet sker i regnskogen mot att WWF hjälper de med att effektivisera jordbruket så att de inte ska behöva använda sig av det traditionalle svedjebruket. !

Vi anlände efter två dagar till ”basen” för samfundet. På plats presenterades vi för familjen som bodde där. Vi slog upp våra tält på innergården på grund av att det inte fanns några myggnät inne i huset där de erbjöd oss sängplatser. För oss var det viktigt att skydda oss mot myggor så Madagaskar är fullt av malariainfekterade sådana. Vi togs emot som fina gäster i hemmet och efter en brakmiddag som bestod av kokta karpar och massor av ris gick vi och la oss. Nästa dag fick jag tyvärr stanna kvar på plats i lägret efter att jag åkt på en övre luftvägsinfektion och knappt kunde äta. Det gjorde ont av att bara svälja vatten. Turligt nog hade vi inte planerat att vandra vidare västerut denna dag. Vi hade en inplanerad guidad tur med organisationens personal som tillsammans med WWF:s agenter skulle visa oss runt i området. Planen var att de skulle berätta om WWF:s arbete i regnskogen och vad som finns där.

Denna dag skedde även någonting som förändrade hela resan! Albin hade tagit det svåra beslutet att avbryta expeditionen. Han hade vid ett tillfälle slagit till knäet så allvarligt att det inte gick att fortsätta vandringen med hänsyn till resten av teamet. Detta med tanke på hur svår en evakuering hade blivit senare på äventyret då vi nu skulle ännu längre in i vildmarken. Han löpte en risk att dra på sig en ännu allvarligare skada som riskerade att bli mer permanent. Det kändes totalt oacceptabelt så trots att det var ett tufft beslut att ta för Albin stod vi bakom honom och det kände skönt att han tog detta beslut själv.

Efter att vi vinkat av Albin vid byn Androfiabe, ett avsked som lämnade en konstig bitter smak av vemod efter sig, fortsatte vi andra vidare mot nätsa mål på resan. Byn Mangindrano, foten av Madagaskars högsta berg Maromokotro var den plats vi tog sikte på, en plats få visste något om, en plats som omgärdades av mystik och gamla sägner.

Vi skulle vidare mot berget och vi hade ingen aning om vad som väntade oss….