Expeditionen sedd ur Elias ögon – Del 1 – Uppladdning

“Idag är det dags för avfärd till Madagaskar. Resfebern har börjat komma och jag vet inte hur många gånger
jag kollat packningen.”

Elias Sjöbergs Dagbok

Team Expedition Madagaskar skulle bli mitt livs äventyr. Expeditionens medlemmar var expeditionsledaren
Nicklas Lautakoski, kocken Alexander Gustafsson, mediakillen Albin Isaksson och jag, expeditionens
sjukvårdare Elias Sjöberg. Vi fyra gav oss den 1 juli iväg på ett äventyr som satte våra kunskaper, vår vilja
och vår fysiska styrka på prov. Detta skulle bli någonting som prövade alla våra sinnen flera gånger om.
Detta är första delen av fyra i en berättelse om vårt äventyr, sett ur Elias ögon.

P1000786Elias.

”10%”, ett tal som från första stund etsat sig fast på våra näthinnor. Endast 10 % av Madagaskars
ursprungliga regnskog finns i dagsläget kvar på Madagaskar och mer skövlas för varje dag som går.
Regnskogen försvinner i en fruktansvärd takt och inom några årtionden kan den vara borta. Den största
anledningen till att regnskogen försvinner på Madagaskar är det lokala svedjebrudet, ett ålderdomligt sätt att
bränna ned skog för att ge plats åt ny odlingsmark. Ny teknologi gör att detta sätt att bruka jorden inte bara
blir överflödigt – ny teknik ger dessutom större skördar utan behovet att bränna regnskog. Utbildning är alltså
nyckeln.

Frågan är då – behöver verkligen regnskogen? Svaret från vår sida är: Självklart!

Kortfattat är regnskogen på Madgaskar hem för ett unikt ekosystem. Hela 80% av öns flora och fauna finns
endast där och är endemisk. Regnskogen är inte bara hem för många utrotningshotade djur utan också en
plats där många medicinalväxter lever, medicinalväxter som forskare tror kan vara potentiella botemedel för
ett flertal av de plågor som härjar vår jords befolkning, till exempel cancer. Försvinner regnskogen kommer vi
aldrig att få reda på om så var fallet.

Med detta som utgångspunkt startades projektet ”Expedition Team Madagaskar” och ett flertal samarbeten
inleddes. Expeditionens huvudskliga samarbetspartner när det gäller regnskogen på Madgaskar blev WWF,
Världsnaturfonden. Vi påbörjade ett smarbete med ambitionen att upplysa människor i Sverige om vad som
pågår på Madagaskar och att något måste göras för att motverka den negativa utvecklingen. Vi ville på
något sätt visa att vad vi gör här i Sverige påverkar andra länder och att det finns möjlighet att göra skillnad. !
Vi ville väcka ett intresse och försöka få en förståelse för den oerhört vackra natur som finns på världen
fjärde största ö samtidigt som vi genom att genomföra vårt äventyr kunde dokumentera och visa bilder och
filmer för att visa att det är någonting som händer NU, inte FÖRUT och inte SEN utan NU. Detta var vårt
huvudsakliga syfte.

Till skillnad från de andra killarna var detta min första stora exedition. Jag har aldrig tidigare varit ute på
något liknande, jag har knappt lämnat Sverige. Så för mig kan ni tänka er att detta var något stort, den
tuffaste utmaningen hittills i mitt liv. Mina reskamrater hade bland annat cyklat från Portugal till Kina och åkt
motorcykel från nordligaste Norge till sydligaste Afrika. De hade också bestigit många höga berg. Kort sagt
hade de en stor erfarenhet. Själv hade jag cyklat till Öland och sprungit Vasaloppsleden. Förkunskaperna var
märkbara.

Mina förberedelser började dock omedvetet tidigt. Eftersom att jag gick en utbildning till Fjäll och
Äventyrsledare på Älvdalens Utbildningscentrum kände jag mig i fysiskt god form och mina kunskaper kunde
inte vara färskare. Det var också ett lyckligt sammanträffande att tidpunkten sammanföll med min utbildnings
LIA (Lärande I Arbete)-period, d.v.s. min praktik. Ja, du läste rätt, att korsa Madagaskars djungel och
regnskog var min ”prao-tid” lustigt nog. När erbjudandet så trillade ner i mitt knä en tidig tisdagsmorgon var
det bara att efter en sekunds betänketid svara att ”Klart jag ska med” – och på den vägen bar det av. !
1 Juli, ett datum jag aldrig kommer att glömma. Den dagen flög vi till Madagaskar. Förväntningarna var
enorma. Vad kommer vi mötas av? Hur kommer vi som grupp att fungera? Jag är det nyaste tillskottet, vad
kommer bli min roll? Frågorna var många och svaren till synes få.

P1000589Alex på Arlanda.

Vi anlände till Madagaskar efter ca 20 timmars flygresa den 2 juli och äventyret hade tagit sin tydliga början.

Luftfuktigheten var det första som slog mig. Det var som att kliva ut i en helt ny värld och inte minst var det svårt att andas när vi klev ur planet på Antananarivos flygplats. Luftfuktigheten slog emot oss i nästan fast form. Det kändes som vi var tvungna att ”svälja” luften vi fyllde våra lungor med. Värmen var också ett faktum kanske för att vi alla suttit i vår ”Team Madagaskar”-skjorta, gjord för att klara tuff vegetationi djungeln – inte tillverkad för ett flygpla. Hela teamet hade samma kläder med tryck på för att få fram en lagkänsla. Kängorna gjorde också sitt för att öka intrycket av värme när vi kom fram. Jag ville bara slita av mig kläderna och ta på mig badshortsen och hoppa i närmsta vattenpöl med det var faktiskt helt onödigt eftersom vi var alla dyngsura redan. När jag såg mig
omkring häpnades jag ännu mer men inte av obehag, välbehag var den nya känslan. Vi var framme i
Madagaskar och då var det riktiga äventyret inte långt bort.

Vi plockades upp av en väntande chaufför från WWF:s Madagaskar kontor, Dominique. Dominique körde
oss in mot centrum av staden samtidigt som han försökte förklara för oss vad vi såg. Så småningom förstod
han kanske att det räckte med att vara tyst.Han såg på oss och framförallt på mig att det inte behövdes
sägas så mycket. Jag måste sett ut som en fågelholk, gapandes av alla nya intryck som kastades i ansiktet
på mig. Detta var någonting som jag aldrig upplevt tidigare – något helt nytt.

Vi skjutsades till WWF:s huvudkontor där vi introducerades snabbt och sen skyfflades vi till vårt hotell för att
senare återvända till kontoret. Mellan den 2 Juli – 5 Juli var vi i huvudstaden. Vi träffade allt ifrån
djungelexperter och journalister till evakueringsföretaget ”Assistance Plus” som lovade att hämta oss i
djungeln om ”the shit hits the fan” i utbyte mot att vi inte skulle sabba deras statistik. De hade fram tills den
dagen inte förlorat någon klient ute på uppdrag. Vi såg oss omkring och gjorde de sista justeringarna på
utrustningen innan avfärd. Att få börja vandra var det enda vi alla tänkte på.