2014 september

  • Expeditionen sedd ur Elias ögon – del 4, sista delen… Skavsår, magsjuka och tuppar…

    ”Inte långt kvar nu. En fot framför den andra, vänster, höger, vänster, höger.”

    Efter berget var vi slitna. För att komma närmare vårt slutmål tog vi en annan väg ner än den vi tog upp. Detta resulterade i att de höjdmeter vi gått uppåt under fem dagars vandring gick vi istället ner på en dag. Fort och nästan utan vila. Våra knän tog stryk – framförallt mina och Alex .

    P1030015

    Första natten nedanför berget sov vi utanför byn Ampinahy. ”Hövdingen”, han som var byns äldste och han som bestämde, bjöd in oss på festmåltid i hans hem. De bjöd oss på ris, fisk och två olika sorters sprit. Dels ”betabet”, något som liknade mäsk, men var gjord på ett trädslag och den andra spriten var en som tillverkad på sockerrör – det är en underdrift att den var stark.

    IMGP0843

     

    IMGP0862

     

    IMGP0869

     

    Denna kväll och morgonen därefter gav mig mitt starkaste minne från resan. Inte på grund av spriten utan vad som följde. På kvällen såg Nicklas att hövdingen hade ett otäckt sår på båda sina fötter och fick mig att göra ett försök att ta mig an såret. På resan var jag sjukvårdsansvarig – en roll som passade mig alldeles utmärkt så jag brinner för att ta hand om människor. Jag är också utbildad undersköterska så denna roll föll sig naturligt. Jag insåg ganska snart att det inte skulle räcka med en ”behandling” för denna man, det var mycket som skulle till för att dessa sår skulle läka. Bland annat hade han blivit tvungen att börja använda skor, mjukgörande lotion och dagligen tvätta och byta omläggning på såren för att det långsiktigt skulle ge någon alls verkan. Detta skulle tyvärr inte kunna ske. Jag kunde inte göra mer och det fanns ingen annan där som skulle kunna göra det när jag åkt därifrån. Jag gjorde dock ett försök, mest av god vilja att visa vår tacksamhet till hövdingen och hans familj som tagit in oss i deras hem och försett oss med mat. Detta försök resulterade i att morgonen efter behandlingen hade ryktet om ”doktorn” spridit sig i byn och jag fick därför ha en form av mottagning i hövdingens bostad i ca två timmar där bybo efter bybo kom med sina sår och skavanker. Jag gjorde vad jag kunde och hade tid till, tyvärr alldeles för lite, mer hjälp måste ut till människorna på Madagaskar.

    Vi skiljdes sedan från Falizara och hans medarbetare för att seda fortsätta vidare ensamma mot vårt slutmål, Ankify -staden i väst som hägrade framför oss. Kanske var det för att våra tankar var någon annanstans som resans kanske farligaste situation uppstod. Vi navigerade helt fel – och det big time. Vi hamnade ur kurs, trötta, slitna och med blickarna på ett annat ställe än där vi var. Vi hamnade längs en brant sluttning där det växte sly och vid slutet av sluttningen fanns ett stup som gick rakt ner i klipporna bredvid forsen. Hade vi tappat fotfästet hade vi farit ner mot en säker död och väldigt lite på vägen hade kunnat stoppa fallet. Som tur var kom vi ner till marken i stort sett hela och rena, endast med hundratals små rivsår längs våra armar, ben och ansikten. Det märktes på oss alla att att vi var tagna och något chockade efter de senaste timmarna som varit en svår, farlig och jobbig upplevelse.

    IMGP0896

    Efter en stund egen tid där vi samlat tankarna festade vi till det och tillagade den tupp som suttit bakpå min ryggsäck under hela dagen. Den var utsökt och vi återfick våra krafter, men vi var fortfarande vilse, vi visste inte var vi var. Tack vare Nicklas oerhörda kunskaper i navigering kunde vi morgonen därpå fortsätta på den rutt vi hade planerat att gå. Vi fortsatte västerut i flera dagar och började alltmer se tecken på civilisation. Vi träffade mer folk, djungeln blev till en stig som blev till en mindre väg som till slut blev någonting som liknade en grusväg. Snart såg vi enstaka bilar passera oss. Att motstå viljan att hoppa på första bästa bil, då vi efter fyra veckors tid dragit på oss skavsår, nageltrång och blåsor, var en tuff utmaning.

    P1030086

    Den första augusti åkte vi alla på magsjuka efter att vi ätit dåligt tillagade grillspett som vi köpte längs med vägen. Hela natten låg vi i våra tält och avlöste varandra i en grotesk form av spymaraton. Man kunde höra Alex kräkas och när han var klar och inte mer hunnit dra igen dragkedjan till tältet var det Nicklas som for ut ur tältet för att göra sitt, när han var klar var det min tur. Såhär pågick det hela natten. När vi vaknade dagen efter var vi helt tomma på energi och inte jätteglada. Vi fortsatte dock, utan negativ energi.

    P1030065

    Under dessa sista dagar innan vi nådde vårt mål fick vi utså ett annat sorts eldprov, det stannade nämligen folk med deras bilar konstant och erbjöd oss skjuts dit vi skulle. Vårt uppdrag var att gå, vilket vi sa till dem: ”Sorry! We have to go, it’s our mission. No merci! Allez !”. De som förstod oss tyckte med all sannolikhet vi var helt dumma I huvudet. Men vi var tvungna att genomföra vandringen helt till fots. Annars hade det varit ett misslyckande så vi fortsatte, till fots. En fot framför den andra.

    Söndagen den tredje augusti anlände vi till vårt slutmål. Vi hade kommit fram till Ankify. Det var en så konstig känsla, jag lyckades inte processa vad som hade hänt eller vad vi gjort under de senaste 30 dagarna. Men i mål var vi och vi alla var väldigt glada. Vi hade den dagen lyckats med något ingen annan förr gjort. Korsat Madagaskar till fots, från öst till väst, en promenad på ca 50 mil. Vi blev likväl första svenskar att bestiga berget Maromokotro. Två prestationer vi alla är väldigt stolta över att ha lyckats med.

    P1030093

    Jag talar för oss alla tre när jag säger att vi inte hade klarat det utan varandra och våra sponsorer som gjort detta äventyr möjligt. Granitbiten tillsammans med MSR och Marmot som var vår huvudsakliga produkt-sponsor som försett oss med allt från kläder till tält. Helt suveräna prylar som verkligen hållit måttet på expeditionen. Sörmlands Sparbank som hjälpt oss möjliggöra detta. WWF som stöttat oss i projektet med personal på plats och som gett oss möjligheten att få se så mycket mer på plats. De gör skillnad, på riktigt.

    Tack alla som har stöttat oss och jag är säker på att detta inte är det sista ni sett av oss.

    Elias Sjöberg

     

     

     

     

  • Expeditionen sedd ur Elias ögon del 3 – Maromokotra

    ”Nu är vi långt hemifrån.”

    -Elias Sjöberg.

    Berget Maromokotro är ett extremt svårtillgängligt berg på 2890 meter över havet. Det finns väldigt lite information om berget eftersom att så få utomstående varit där. Ungefär tio utlänningar per år tar sig till toppen och av dessa är nästan alla forskare eller forskarstudenter. Att vi fick möjlighet att bestiga berget är mycket tack vare vårt samarbete med WWF och Madagascar National Parks, MNP. På grund av det tillträdesförbud som råder på berget var vi endast tillåtna att bestiga det om vi hade med oss en representant från någon av dessa organisationer. Vår representant hette Falizara och arbetade som fältagent hos WWF i regionen. En fantastiskt ödmjuk och trevlig man som vi hade många intressanta diskussioner med under vår färd mot berget. Han hade med sig 3 st medarbetare som hjälpte honom med hans packning och dessutom assisterade oss med navigeringen. Vi bar vår packning själva – det var ju en del av vårt uppdrag!

    P1020255




    Den 23 juli efter lunch lämnade vi Mangindrano där vi haft två nödvändiga vilodagar och påbörjade stigningen uppför berget. Berget har ett antal så kallade tabus (ett annat ord för lokalbefolkningens sedvänjor – vad man får göra och inte göra för att införarga andarna), bland annat är det förbjudet att vara i den omkringliggande regnskogen på tisdagar och som en gåva till anden som finns på berget, Aeris, ska man offra en vit höna på toppen. Vi fick bära med oss denna höna i 5 dagars tid.

    P1020214

    Vi hade inte rört oss långt denna dag innan vi slog läger vid den sista floden vi skulle se på länge. Denna flod visade sig vara en gudagåva. Falizara och hans bärare lyckades ur denna flod fånga både krabbor och grodor som vi åt med god aptit. Helt ärligt var det något av det godaste jag ätit. Kanske inte så mycket beroende på smaken utan mer därför att hela upplevelsen bidrog till känslan av att vara totalt levande och närvarande i nuet – vi åt vad naturen kunde erbjuda, vi sov runt en eld och vi umgicks med människor som levt i denna miljö hela sina liv – och deras förfäder hade gjort likaså. Upplevelsen av att klara sig själv, äta av vad naturen har att ge och att uppleva en sådan vacker natur var en unik erfarenhet jag önskar fler människor skulle få vara med om.

    P1020205

    P1020295

    Efter ett tag började regnskogen nu bli tät på riktigt. För att komma fram fick nu macheten svingas från höger till vänster dagarna i ända. Vi såg bambun som efter varje machetehugg borde trillat längs sidorna av den nya stigen men som aldrig föll. Den omgärdande växtligheten var så tjock att inget hände med den när den höggs av och den liksom svävade i luften utan något att stå på. Våra kroppar slets, revs och slogs emot de vassa träden, kvistarna och taggarna. Överallt fick vi små sår och huden var blodig. Det var ett helvete att ta sig fram.

    IMGP0564

    IMGP0553

     

    IMGP0555 IMGP0569

    Vi var förbereda på att det skulle bli tufft men att vi ”bara” lyckades ta oss 4 km om dagen i denna terräng var svårt, inte bara fysiskt, utan likväl psykiskt. Vi hade som mest tagit oss 44 km på en dag innan vi kom in i denna täta regnskog och att nu fullkomligt krypa fram genom tät vegetation blev en omställning som hette duga och jag hann fundera mer än en gång på om maten vi hade med oss skulle räcka i händelse av en försening.Bambun skar sönder både våra kläder och vårt skinn. Blodet rann från massor av småsår över våra kroppar liksom svetten rann och gjorde oss så blöta som om vi hade doppat oss i Indiska Oceanen. Men framåt kom vi. Det som motiverade oss var inte minst det fantastiska ekosystemet. Kameleonter, lemurer och overkligt häftiga växter omgav oss och att få uppleva allting kändes som ett privilegium.

    P1020172

    P1020760

    Efter 5 dagars vandring såg vi början på stigningen mot toppen. Vädret den dagen hade varit växlande och det var osäkert om vi skulle kunna komma upp denna dag. Efter 5 dagars vandring började nu också tisdagen att närma sig och då fick vi absolut inte vara kvar i regnskogen. Det hade blåst kraftigt under dagen och sikten var väldigt nedsatt. I samma stund vi kom upp på platån sprack vädret upp och fantastiskt nog gjorde solen oss sällskap. Den skänkte oss energi och vi visste att nu var det inte långt kvar tills vi gjorde något historiskt. Ingen av oss hade vågat nämna det men om vi skulle komma upp på toppen skulle vi troligtvis vara de första svenskarna som varit där. På eftermiddagen stod vi på insteget till toppen. Vår kollega från WWF, Falizara, hade i förväg berättat för oss att på berget var vi tvungna att visa respekt. Vi fick inte vara högljudda, vi fick inte ha huvudbonad på oss och vi fick varken fotografera eller filma vid den inledande ceremonin.

    P1020512 P1020527

     

    För att vi skulle få tillträde till berget skulle Falizara prata med de andar som sägs finnas där. Vi satte oss ned vid ett stort stenröse i anslutning till toppen. Nu fick vi inte säga någonting alls. Vi satte oss riktade som en pil mot strenröset. Falizara satt längst fram och med hög och tydlig stämma började han samtala med andarna samtidigt som han offrade bränt socker till dem. Efter ceremonin var vi välkomna att beträda toppen. Mot toppen gick vi. Det var nästan en högtidlig stämning inom gruppen och vi märkte på Falizara att de betydde mycket även för honom att få vara här. Maromokotro är en helig plats för Madagaskars befolking – få kommer någonsin att få besöka denna plats. Det kändes stort. På toppen stod vi tillslut och samma regler gällde där, inget onödigt oväsen. Stilla satt vi återigen och lyssnade på Falizara när han samtalade med andarna och offrade den vita hönan vi burit på under fem dagars tid.  Äntligen var toppen vår. På toppen fick jag en helt sjukt härlig känsla inom mig och vi omfamnade varandra. Vi tog våra toppbilder och försökte på bild föreviga den plats vi antagligen aldrig kanske kommer återse. Minnet vi har från toppen kommer vi aldrig att glömma. Vi var de första svenskarna på toppen av Madagaskars högsta berg, Maromokotro, gps:en stod på 2890 möh. Efter berget hade vi bara resten av resan kvar. Ca 15 mil kvar till västkusten. Inte pusta ut än, inte slappna av.

    IMGP0551

  • Expedition sedd ur Elias ögon del 2 – Expeditionen börjar!

    DEL TVÅ

    ”Packningen väger för mycket, vad kan vi klara oss utan?”

    Nicklas Lautakoski

    SÅ – Äventyret börjar!

    Vi insåg i ett tidigt skede att vi hade för mycket packning med oss. Vi som hade planerat så väl kan man tycka. Men allt förändrades när vi väl var på plats. Information som inte fanns att hitta någonstans innan avfärd lärde vi oss själva på plats. En del av utrustningen var dubbel, viss utrustning var totalt meningslös.

    Learning by doing. Ryggsäckarna vägde kring 30 kilo vid vandringens början. Denna insikt ledde till att vi under den första etappens vandring bantade våra packningar så mycket vi hade samvete till. För mig, Elias, var detta en svår uppgift och jag var inte alls bra på det. Tack och lov var Albin och Alex det. Efter varje dag som gick blev det lite lättare att gå, ryggsäckarna vägde mindre och blev därmed bekvämare och dessutom blev lokalbefolkningen rikare. Vi gav bort vårt fiskenät och en machete till några bönder som pekade ut vägen åt oss. Detta var utrustning som kunde betyda mycket för en familjs överlevnad i djungeln och vi möttes av handslag, leeden och många tack.

    De första dagarna av vandring präglades av skavsår, regn, leriga vägar och massor av tropiska ormar. Första ormen såg vi bara efter två dagar, den var 3,5 meter lång. Efter en veckas vandring hade vi alla tappat räkningen för hur många vi sett.

    Detsamma gällde spindlar. Vissa var stora som knytnävar och hängde mitt över den stig vi gick på. Desto längre vi gick, desto färre människor såg vi och floden vi följde blev smalare och mindre trafikerad. Det var tydligt att vi var på väg in i ödemarken – den riktiga vildmarken. !

    Den 11 Juli, efter en veckas vandring var vi framme i ”staden” Andapa. En stad med en bensimack, ett Folkets Hus, ett hotell och massor av folk som bodde i skjul, skjul som i mångt och mycket utgjorde staden.

    Hela staden drevs av ett stort dieselaggregat som var i drift mellan 06-23 på dagarna. Svart tung rök färgade luften svart ovanför aggregathuset. Det var i denna stad vi tog vår tillflykt undan den första veckan i regnskogen och här hade vi vår första vilodag. Vår WWF-kontakt Manantsoa mötte oss på vårt hotell och vi började tillsammans planera vår vistelse i staden och även vår kommande rutt mot västkusten.

    Den 13 Juli fortsatte vi vår vandring mot ett av WWF:s jordbrukssamfund där vi skulle besöka en så kallad CBO ,”Community Based Organisation”. Det är ett samfund som WWF har grundat och denna lokala organisation ser till att ingen illegal verksamhet sker i regnskogen mot att WWF hjälper de med att effektivisera jordbruket så att de inte ska behöva använda sig av det traditionalle svedjebruket. !

    Vi anlände efter två dagar till ”basen” för samfundet. På plats presenterades vi för familjen som bodde där. Vi slog upp våra tält på innergården på grund av att det inte fanns några myggnät inne i huset där de erbjöd oss sängplatser. För oss var det viktigt att skydda oss mot myggor så Madagaskar är fullt av malariainfekterade sådana. Vi togs emot som fina gäster i hemmet och efter en brakmiddag som bestod av kokta karpar och massor av ris gick vi och la oss. Nästa dag fick jag tyvärr stanna kvar på plats i lägret efter att jag åkt på en övre luftvägsinfektion och knappt kunde äta. Det gjorde ont av att bara svälja vatten. Turligt nog hade vi inte planerat att vandra vidare västerut denna dag. Vi hade en inplanerad guidad tur med organisationens personal som tillsammans med WWF:s agenter skulle visa oss runt i området. Planen var att de skulle berätta om WWF:s arbete i regnskogen och vad som finns där.

    Denna dag skedde även någonting som förändrade hela resan! Albin hade tagit det svåra beslutet att avbryta expeditionen. Han hade vid ett tillfälle slagit till knäet så allvarligt att det inte gick att fortsätta vandringen med hänsyn till resten av teamet. Detta med tanke på hur svår en evakuering hade blivit senare på äventyret då vi nu skulle ännu längre in i vildmarken. Han löpte en risk att dra på sig en ännu allvarligare skada som riskerade att bli mer permanent. Det kändes totalt oacceptabelt så trots att det var ett tufft beslut att ta för Albin stod vi bakom honom och det kände skönt att han tog detta beslut själv.

    Efter att vi vinkat av Albin vid byn Androfiabe, ett avsked som lämnade en konstig bitter smak av vemod efter sig, fortsatte vi andra vidare mot nätsa mål på resan. Byn Mangindrano, foten av Madagaskars högsta berg Maromokotro var den plats vi tog sikte på, en plats få visste något om, en plats som omgärdades av mystik och gamla sägner.

    Vi skulle vidare mot berget och vi hade ingen aning om vad som väntade oss….

  • Expeditionen sedd ur Elias ögon – Del 1 – Uppladdning

    “Idag är det dags för avfärd till Madagaskar. Resfebern har börjat komma och jag vet inte hur många gånger
    jag kollat packningen.”

    Elias Sjöbergs Dagbok

    Team Expedition Madagaskar skulle bli mitt livs äventyr. Expeditionens medlemmar var expeditionsledaren
    Nicklas Lautakoski, kocken Alexander Gustafsson, mediakillen Albin Isaksson och jag, expeditionens
    sjukvårdare Elias Sjöberg. Vi fyra gav oss den 1 juli iväg på ett äventyr som satte våra kunskaper, vår vilja
    och vår fysiska styrka på prov. Detta skulle bli någonting som prövade alla våra sinnen flera gånger om.
    Detta är första delen av fyra i en berättelse om vårt äventyr, sett ur Elias ögon.

    P1000786Elias.

    ”10%”, ett tal som från första stund etsat sig fast på våra näthinnor. Endast 10 % av Madagaskars
    ursprungliga regnskog finns i dagsläget kvar på Madagaskar och mer skövlas för varje dag som går.
    Regnskogen försvinner i en fruktansvärd takt och inom några årtionden kan den vara borta. Den största
    anledningen till att regnskogen försvinner på Madagaskar är det lokala svedjebrudet, ett ålderdomligt sätt att
    bränna ned skog för att ge plats åt ny odlingsmark. Ny teknologi gör att detta sätt att bruka jorden inte bara
    blir överflödigt – ny teknik ger dessutom större skördar utan behovet att bränna regnskog. Utbildning är alltså
    nyckeln.

    Frågan är då – behöver verkligen regnskogen? Svaret från vår sida är: Självklart!

    Kortfattat är regnskogen på Madgaskar hem för ett unikt ekosystem. Hela 80% av öns flora och fauna finns
    endast där och är endemisk. Regnskogen är inte bara hem för många utrotningshotade djur utan också en
    plats där många medicinalväxter lever, medicinalväxter som forskare tror kan vara potentiella botemedel för
    ett flertal av de plågor som härjar vår jords befolkning, till exempel cancer. Försvinner regnskogen kommer vi
    aldrig att få reda på om så var fallet.

    Med detta som utgångspunkt startades projektet ”Expedition Team Madagaskar” och ett flertal samarbeten
    inleddes. Expeditionens huvudskliga samarbetspartner när det gäller regnskogen på Madgaskar blev WWF,
    Världsnaturfonden. Vi påbörjade ett smarbete med ambitionen att upplysa människor i Sverige om vad som
    pågår på Madagaskar och att något måste göras för att motverka den negativa utvecklingen. Vi ville på
    något sätt visa att vad vi gör här i Sverige påverkar andra länder och att det finns möjlighet att göra skillnad. !
    Vi ville väcka ett intresse och försöka få en förståelse för den oerhört vackra natur som finns på världen
    fjärde största ö samtidigt som vi genom att genomföra vårt äventyr kunde dokumentera och visa bilder och
    filmer för att visa att det är någonting som händer NU, inte FÖRUT och inte SEN utan NU. Detta var vårt
    huvudsakliga syfte.

    Till skillnad från de andra killarna var detta min första stora exedition. Jag har aldrig tidigare varit ute på
    något liknande, jag har knappt lämnat Sverige. Så för mig kan ni tänka er att detta var något stort, den
    tuffaste utmaningen hittills i mitt liv. Mina reskamrater hade bland annat cyklat från Portugal till Kina och åkt
    motorcykel från nordligaste Norge till sydligaste Afrika. De hade också bestigit många höga berg. Kort sagt
    hade de en stor erfarenhet. Själv hade jag cyklat till Öland och sprungit Vasaloppsleden. Förkunskaperna var
    märkbara.

    Mina förberedelser började dock omedvetet tidigt. Eftersom att jag gick en utbildning till Fjäll och
    Äventyrsledare på Älvdalens Utbildningscentrum kände jag mig i fysiskt god form och mina kunskaper kunde
    inte vara färskare. Det var också ett lyckligt sammanträffande att tidpunkten sammanföll med min utbildnings
    LIA (Lärande I Arbete)-period, d.v.s. min praktik. Ja, du läste rätt, att korsa Madagaskars djungel och
    regnskog var min ”prao-tid” lustigt nog. När erbjudandet så trillade ner i mitt knä en tidig tisdagsmorgon var
    det bara att efter en sekunds betänketid svara att ”Klart jag ska med” – och på den vägen bar det av. !
    1 Juli, ett datum jag aldrig kommer att glömma. Den dagen flög vi till Madagaskar. Förväntningarna var
    enorma. Vad kommer vi mötas av? Hur kommer vi som grupp att fungera? Jag är det nyaste tillskottet, vad
    kommer bli min roll? Frågorna var många och svaren till synes få.

    P1000589Alex på Arlanda.

    Vi anlände till Madagaskar efter ca 20 timmars flygresa den 2 juli och äventyret hade tagit sin tydliga början.

    Luftfuktigheten var det första som slog mig. Det var som att kliva ut i en helt ny värld och inte minst var det svårt att andas när vi klev ur planet på Antananarivos flygplats. Luftfuktigheten slog emot oss i nästan fast form. Det kändes som vi var tvungna att ”svälja” luften vi fyllde våra lungor med. Värmen var också ett faktum kanske för att vi alla suttit i vår ”Team Madagaskar”-skjorta, gjord för att klara tuff vegetationi djungeln – inte tillverkad för ett flygpla. Hela teamet hade samma kläder med tryck på för att få fram en lagkänsla. Kängorna gjorde också sitt för att öka intrycket av värme när vi kom fram. Jag ville bara slita av mig kläderna och ta på mig badshortsen och hoppa i närmsta vattenpöl med det var faktiskt helt onödigt eftersom vi var alla dyngsura redan. När jag såg mig
    omkring häpnades jag ännu mer men inte av obehag, välbehag var den nya känslan. Vi var framme i
    Madagaskar och då var det riktiga äventyret inte långt bort.

    Vi plockades upp av en väntande chaufför från WWF:s Madagaskar kontor, Dominique. Dominique körde
    oss in mot centrum av staden samtidigt som han försökte förklara för oss vad vi såg. Så småningom förstod
    han kanske att det räckte med att vara tyst.Han såg på oss och framförallt på mig att det inte behövdes
    sägas så mycket. Jag måste sett ut som en fågelholk, gapandes av alla nya intryck som kastades i ansiktet
    på mig. Detta var någonting som jag aldrig upplevt tidigare – något helt nytt.

    Vi skjutsades till WWF:s huvudkontor där vi introducerades snabbt och sen skyfflades vi till vårt hotell för att
    senare återvända till kontoret. Mellan den 2 Juli – 5 Juli var vi i huvudstaden. Vi träffade allt ifrån
    djungelexperter och journalister till evakueringsföretaget ”Assistance Plus” som lovade att hämta oss i
    djungeln om ”the shit hits the fan” i utbyte mot att vi inte skulle sabba deras statistik. De hade fram tills den
    dagen inte förlorat någon klient ute på uppdrag. Vi såg oss omkring och gjorde de sista justeringarna på
    utrustningen innan avfärd. Att få börja vandra var det enda vi alla tänkte på.